Jäktat liv som Kiki | Kultur | SvD
Det är som om Kikis problem även blir berättelsens: en jäktad rädsla för det stillastående, där man i stället för att gestalta väljer att redogöra, fara vidare. Kanske är det serieskaparnas vördnad inför någon annans hela livskronologi som utgör ett hinder.När formen i stället tillåts ta ett tydligt grepp om linjära skeenden blir berättelsen lika okuvad som sin huvudperson. Serierutor bryts upp och ger plats åt Atlantens vågor och måsar kring båten mot New York, Kiki med plym i pannan drickandes vin ur tekoppar. En maskeradbal får fylla ett helt uppslag, och folkhopen ser rakt in i ögonen på sin betraktare. Närmast i bild står Moise Kisling med surkål på huvudet.Ofta råder en sorts stumfilms-estetik, med tunga tårar och förmanande pekfingrar.
